Har det gått för långt när en helt vanlig lunch ser ut så här?
Har det gått för långt när en helt vanlig lunch kostar 100 kronor?
Har det gått för långt när man inte vill äta det sockerstinna riset i sushin och därför väljer sashimi?
Har det gått för långt när man knappt vet vad som är skillnad på mat och dekoration?
Igår hittade jag Eau Noir i Stockholm. Den är idag en sällsynt och utdöende doft då den inte längre produceras enligt källor inom näsans värld. Så jag slog till med en 250 ml baddare till flaska. Med en baddare till prislapp. Utomlands finns den även i monsterstorleken 500 ml.
Den doftar som en trolsk skog. I något orientaliskt sagoland. Ceder och violer, lavender och anis, honung och läder, kaffe och vanilj. Grön men varm och mörk. Den är helt galen och fortfarande helt fantastisk. Och bonusen är att det är en landsman till mig som komponerat doften. Heja.
Kanske ska jag ringa den här rökige Francis Kurkdjian och bli hans lärling ett par år. Bara för att…
Tänk på att du kan aldrig vara ful om du luktar gott. Och du kan aldrig lukta gott om du luktar fel.
Kära vänner!
Här är jag. Några månader och år senare, och på en annan gata med några utflykter till andra administratörer och plattformar emellan. Ibland kanske det var bättre förr. Jag vet inte. Men WordPress är i alla fall bättre än Blogspot så jag fortsätter här. I stället för att börja om. Igen. Jag är en mästare på det annars, och sen sist vi sågs här har jag börjat om igen. Börjat bo i Sthlm igen. Börjat på nytt jobb. Igen. Nytt gym. Ny kille. Jag tror dock inte att jag är så ny. Mer bedagad.
Det sista jag berättade om var Nybrogatans mysterier. Jag har knappt satt min fot på den gatan sen min sista dag på jobbet där. Behövde neutralisera området lite innan. Jag var en sväng förbi Hallen för en vecka sen och det gick bra, så kanske – kanske – kan jag en dag vandra upp för Nybrogatan utan att få kraftiga svängningar i mitt humör. Jag har dock en ny kär gata under och framför mina fötter. Allas vår Götgatan. Närmare bestämt Götgatspuckeln. Denna lilla, korta men ack så trendigt avantgardistiske blindtarm till fixstjärna på Stockholms gathimmel. Konformismens högborg även. Nybrogatan är i alla fall smått excentrisk och galen medan denna stump är full av osäkra blickar och bakfulla tankar. Jag vet inte vad jag egentligen behöver säga när American Apparel, Press Stop, Whyred, Fotoagenturer och diverse könlösa Graphickk Dizajnersch ska samsas här. Det blir som det blir. Jag försöker med skygglappar [läs; oversize luva] bara se ”Hälsokostbutiken”, ”Bokaffären” och ”Lampaffären” (ja ni ser redan här i saknaden av namn hur det förhåller sig med de olika koncepten).
Och på tal om Söder så har jag nu, 2009, upptäckt Thåström. Åh!
Och på tal om Söder så äger jag nu en Pippi-tröja.
Och på tal om Söder så älskar jag dig fortfarande Söder.
Jag har hamnat på ett jobb som åter sugit in mig till Stureplans värld. Än mer hardcore faktiskt då det är gränslandet till Östermalm. Ta-dah… – Nybrogatan! Denna gata har under lång tid varit en hemmagata för mig. Min skola låg här och Frippes som jag hängde på, och så en av de första Sushibarerna plus några jobb och även stans bästa McDonalds. Etc, etc…
Nu när jag har varit i exil en tid och liksom boomerangats tillbaka av reklamvärldens gravitationskraft ser jag en ny Nybrogata. Som är väldigt märklig och utan några som helst broar. Väldigt isolerad. Inte ett dugg ”ny”, utan mycket mycket trött. Som en skolpjäs av nya Östermalm är den. Varje dag när jag går från jobbet till gymmet och vice versa någon timme senare ställer jag mig samma frågor.
1. Varför har alla tjejer/kvinnor barnvagn och shoppingkassar som accessoarer? Alla.
2. Varför ser alla tjejer ut att vara mellan 21-45? Jag kan inte längre avgöra åldern.
3. Förutom silvertanterna i klockade rävpälsar och stelnade leenden. De är mer nära 45 och döden. Men det spannet är också generöst.
4. Varför är alla killar medelhavsiga? Var kommer de ifrån? Det är som en slags mash-up mellan Libanon och Italien. Och VILKA är de liksom? Var bor de? Vad gör de? Vad vill de? Härstammar alla från Ingrosso-familjen eller kan det även vara min lokala pizzabagare som kommit upp sig? Eller är det samma sak?
5. Varför är Östermalmsungarna förvillande lika förortsungarna från Västerort?
6. Varför kostar en lunch 80 kr?
7. Gud jag måste kräkas.
8. Seriöst. jag måste nog det.
9. Varför röker män under 40 pipa? På gatan. På allvar.
10. Varför känns det så sorgligt här plötsligt?
11. Varför går folk omkring i Saluhallen som det vore ett museum?
12. Är detta globalisering?
Det spelar liksom ingen roll hur sexig porrstjärna du än är. Sjunger du med i Britneys Gimme More är det ju kört. Här begår François Sagat ett lustmord på sig själv. Jag har sett honom göra eehhh…, det mesta, men det här var det mest magstarka. Blir lite stel och nervös. Som en moralens motsatta yanghalva.
Fast, ok, lite roligt är det. För att det är han och att det finns en chans till distans och humor.
Åh, du skötte ju dig så fint med Bernhard Willhelms kollektion. La poupée Sagat. Gimme more…
Den här sköna killen var med i treans Floorfiller en gång i tiden. Jag har ingen aning om vad han gör nu men han är ju skön… och påminner mig om mina gamla polare.
And he can dance.
There’s a place in the sun
For anyone who has the will to chase one… AND I
I think I’ve found mine
Yes, I do believe I have found mine
Jag: – Hej, en falafeltallrik att ta med tack.
Han: - Rz ou bommfritt?
J: – Va?
H: – Rzzoubommfritt?!
J: – Jaha.., (uteslutningsmetoden och en snabb titt på menybilderna ovanför disken) ja pommes frites tack.
H: – Blandad bommfritt?
J: – Eh, va…..?!?
H: – …
J: – (Uppgivet) Ja ja.. ok.
H: – 65:-.
J: - (Röst i chock) Varsågod.
H: – (Frånvarande röst) Tack.
Epilog: Jag har alltså ännu ingen aning om vad han menade med ”blandad bommfritt”.
Men herregud, nu har jag packat i flera dagar och lägenheten ser fortfarande likadan ut. Ska det liksom inte synas att den töms? Ska det inte blir en rak fin hög med flyttlådor och sen tomt överallt annars? Borde inte lägenheten vara tömd och skinande städad vid det här laget?
Jag ska aldrig mer flytta. Det är fan inte värt mödan att flyttpacka och städa. Och nu har jag ätit en hel jävla Ben&Jerry i ren apatisk misärchock över tristessens triumf över sista kvällen i Malmö. Det regnar och jag vill tro att staden gråter för mig.
Fan jag måste kräkas*
Idag upptäckte jag Lenny Williams, en skön old school-soulsångare som nog gör sitt livs låt i ”Cause I love you”. Så jävla fin. Mina grannar kanske inte tycker den är lika fin längre. Nu ska jag röka en sista gång i mitt fönster för att riktigt bli ovän med min kropp.
Jag är inte full. Bara sjukt uttråkad och rastlös. Jag menar HUR MYCKET KAN MAN PACKA?! Vad fan har jag gjort här i 2 år? Shoppat? Tar man med sig hem nori-arken? Lämnar man hantlarna? Köper man en ny dörrmatta och lämnar den gamla? Hur packar man ner en stor rund taklampa i plast? Är det snålt att ta hem en vinflaska? Är min första freestyles affektionsvärde större än Feng Shuis vikt? Kommer Jif-flaskan läcka…? Ja ni förstår.
Plöstligt känns Leonard Cohen som det enda alternativet till min kvällspackning.
/So I chose freedom
Running around, trying everything new
But nothing impressed me at all
I never expected it to/
Barn (föräldrar) kan få mig att gråta. Hopp(löshet) kan få mig att gråta. Kärlek (ensamhet) får mig att gråta. Ensamhet (relationer) kan få mig att gråta.
Shoreline (Anna Ternheim/Broder Daniel) kan ibland få mig att gråta.
Ever since I was eight or nine
I’ve been standing on the shoreline
always waiting
for something lasting
Loose your hunger, you loose your way
Get confused and you fade away
Oh this town
kills you when you are young
I’m not the boy I used to be
This town has got the youth of me
All eyes turn hollow
from the work of sorrow
Standing on the paving
by the office building
They’ve got so much to do
never time for you
We are shadows
oh we’re shadows
shadows in the alley
You die when you’re young
