När provinsiell dekadens står på menyn.
Och ja, jag älskar dig Paris.

– Vi lever i en tid då meddelandet om en händelse har blivit viktigare än själva händelsen. Folk kan vara kända för att vara kända. Det har skapats en virtuell mediahype utan verkligt innehåll.   – Francesco Vezzoli

Just nu visas en del av Vezzolis verk på Moderna i Stockholm och om man står kvar i den popkonstnärliga falangen kan man klappa händerna åt en hel vägg med vill-haaa-konst. Och det han själv analyserar behärskar han bra. Vezzoli har på ganska så kort tid blivit både erkänd och känd. Han pryder modemagasinomslag, sippar på drinkar med Caroline av Monaco och får kända skådisar att ställa upp gratis på sina artsy filmer. Och får säkert massa skit för det. Precis som Monsignor Dali fick en gång i tiden. Att sammanföra honom med Dali som Moderna har gjort känns helt naturligt och faktiskt kul. Det kitschiga röda rummet med filmer, anteckningar, skisser och olika samarbeten är en rolig och inspirerande utställning där folk äntligen skrattar utan att få stelblickar och där många går några extra varv runt.

Talang med gold digging attityd och celebritybegär har alltid lönat sig.

Om man kommer från Nya Kaledonien och älskar att resa och upptäcka mystiska ritualer kan man bli så här duktig efter några år i fransk konstskola. Jävla fint.

Jim, I die!

http://www.jim-skullgallery.com/

Voila. Här har ni en sida som är sjukt inspirerande och man vill börja leva sitt liv lite snyggare.

Klicka på allas vår Liselotte Watkins

Så jävla braaaaa!

Snart här. Love you longtime. Kom hem nu.

Häromdagen öppnade så äntligen Kaffebar sina dörrar igen. Mitt på St. Paulsgatan. Mitt emellan mitt hem och mitt jobb. Hur jag än gör är jag alltså på väg dit. Gamla Kaffebar, dvs nya Mellqvists Kaffebar i all ära. Faktiskt. Det blev bra till slut. Men det är det riktiga Kaffebars ”Göteborg special” jag är van vid. Det är Marita, Rita och Johan jag är van vid. Det är deras meny (herregud, det är bokstavligt talat samma tavla!) jag är van vid. Och att pausa en stund på sin kaffebar är just detta – en vana.

Francis Kurkdjian svarar inte.

Fan.

Snart har jag den skånska myllan under mina fötter. Mjau.

Eftersom jag ändå är van vid att folk ääälskar mig och har lätt för att charma främlingar finns det en akilleshäl just i Skåne som jag kom på nu när jag förbereder mig för att åka ner. Rubriken här ovan syftar givetvis inte till mina älskade vänner jag ska hälsa på. Eller min förra arbetsplats som var världens bästa med alla som jobbade där. Nej faktiskt ingen av de jag ska kramas med är arroganta. Däremot började jag och Malin och även Kärran hänga på en kaffebar i slutet av min Malmö-era. Åh vad detta ställe skulle bli mitt nya fik. Min nya Kaffebar, nu när Kaffebaren på Möllan bytt ägare och Kafferosteriet behövde en värdig konkurrent.

Detaljen som inte klickade på detta ställe var dels de som drev stället och dels klientelet de lockade till sig. Deras likar. Jag har endast 2,5 års erfarenhet av Skåningar, men under dessa år var de ständigt under lupp. Jag dömer Malmöiter till bröliga xenofober, Helsingborgare har ett övermod likt insomnade semesterorters hotelldirektörer och Lundabor, dessa Lundajävlabor, de har en galen inbyggd akademisk ”egoxklusiv” attityd. En attityd som bygger på en rotad rädsla för att vara utanför eller ”fel”. Tänk mobbade barn som kommer upp sig i vuxen ålder. Tänk varma leenden med kalla ögon. Hos dem råder ironin som om 90-talet fastnat i en djävulsloop vare sig det gäller kultur, politik eller känslor. Låt oss för säkerhets skull ironisera allt och skämta på vårt osäkra egovis. Nu är jag kanske orättvis och demoniserar och generaliserar. Men ärligt – jag är fortfarande chockad över hur självgott det var. Och hur utestängd, ovälkommen och felbedömd jag var. Jag och alla med mig. Vi. Jag har för många exempel att ta upp, men tro mig. De finns där och är bevittnade av fler.

Jag har glömt bort egentligen vad det var jag skulle prata om. Jo! Det som jag nu kom på är ju att det inte alls är Stockholmare som är arroganta och dryga. Nej, nej. Det är Skauningarrrrna kära vänner som är det. Andas på stockholmska och du ska dö din nollåtta!