Drygaste svensk?

…och Götgatans.

Kära vänner!

Här är jag. Några månader och år senare, och på en annan gata med några utflykter till andra administratörer och plattformar emellan. Ibland kanske det var bättre förr. Jag vet inte. Men WordPress är i alla fall bättre än Blogspot så jag fortsätter här. I stället för att börja om. Igen. Jag är en mästare på det annars, och sen sist vi sågs här har jag börjat om igen. Börjat bo i Sthlm igen. Börjat på nytt jobb. Igen. Nytt gym. Ny kille. Jag tror dock inte att jag är så ny. Mer bedagad.

Det sista jag berättade om var Nybrogatans mysterier. Jag har knappt satt min fot på den gatan sen min sista dag på jobbet där. Behövde neutralisera området lite innan. Jag var en sväng förbi Hallen för en vecka sen och det gick bra, så kanske – kanske – kan jag en dag vandra upp för Nybrogatan utan att få kraftiga svängningar i mitt humör. Jag har dock en ny kär gata under och framför mina fötter. Allas vår Götgatan. Närmare bestämt Götgatspuckeln. Denna lilla, korta men ack så trendigt avantgardistiske blindtarm till fixstjärna på Stockholms gathimmel. Konformismens högborg även. Nybrogatan är i alla fall smått excentrisk och galen medan denna stump är full av osäkra blickar och bakfulla tankar. Jag vet inte vad jag egentligen behöver säga när American Apparel, Press Stop, Whyred, Fotoagenturer och diverse könlösa Graphickk Dizajnersch ska samsas här. Det blir som det blir. Jag försöker med skygglappar [läs; oversize luva] bara se ”Hälsokostbutiken”, ”Bokaffären” och ”Lampaffären” (ja ni ser redan här i saknaden av namn hur det förhåller sig med de olika koncepten).

Och på tal om Söder så har jag nu, 2009, upptäckt Thåström. Åh!

Och på tal om Söder så äger jag nu en Pippi-tröja.

Och på tal om Söder så älskar jag dig fortfarande Söder.