You die when you’re young

Barn (föräldrar) kan få mig att gråta. Hopp(löshet) kan få mig att gråta. Kärlek (ensamhet) får mig att gråta. Ensamhet (relationer) kan få mig att gråta.

Shoreline (Anna Ternheim/Broder Daniel) kan ibland få mig att gråta.

Ever since I was eight or nine
I’ve been standing on the shoreline
always waiting
for something lasting
Loose your hunger, you loose your way
Get confused and you fade away
Oh this town
kills you when you are young

I’m not the boy I used to be
This town has got the youth of me
All eyes turn hollow
from the work of sorrow

Standing on the paving
by the office building
They’ve got so much to do
never time for you
We are shadows
oh we’re shadows
shadows in the alley

You die when you’re young

Spegel, spegel… II

Om du inte kan stå för dina åsikter utan ändrar dem med jämna mellanrum (för att passa in en aktuell livssituation) så måste jag tyvärr meddela att nästa gång du berättar något så kanske jag är mindre engagerad. Och lyssnar lite lättare på det du har att säga.

Visst är det fantastiskt att utvecklas och ändra sig. Kanske hitta nya vägar. Men om det aldrig finns något beständigt och om även grundläggande inställningar är skakiga.., lösa, evigt föränderliga.., så nä! Jag är ledsen. Om dina värderingar likt konfetti i vinden hamnar slumpmässigt i en allt vidare trädgård så har vi ett problem. Det du säger idag kan alltså om ett par dagar, veckor eller år inte betyda ett dyft.

Om du endast reflekterar tillbaka det du tror andra vill höra/se för att tillhöra en efterlängtad gemenskap så kan jag lova att ensamheten lurar runt nästa hörn. Karen Blixen sa att ”stil har den som är trogen sina ideal.” Och att stå fast vid en ideologi är så mycket sexigare än att treva i mörkret efter en som kanske passar här just nu men slängs bort till nästa a la mode. Låt mig se dig. Låt oss veta vem du är, vad du vill och var du ska. Då kan vi gå djupare, tro och förstå.

Behaga mig inte. Jag vill inte se mig själv eller någon annan i dig. Jag vill se dig.

A friend in need is a friend indeed

Som ni alla vet så har ju jag levt i exil de två senaste åren. I Malmö. Sist jag bodde i Sthlm närmade jag mig en socialklaustrofobisk fas vilket resulterade i att romantisera allt som påbjöds längre bort. Gärna samma land, men någonstans där ingen visste ditt namn eller där man själv inte var någon. Ingen mer ”Skål!” (where everybody knows your name)… Så ville jag inte ha det längre. Åh vad jag skulle läsa böcker och vara ensam och liksom bara förkovra mig i mig själv. Sparka löv, tänka och sitta själv på kafeer med ett inre lugn. Hahaha… Ja, ok.

Hoppade på några tåg (läs: jag flög alltså) och hamnade i Skåne. Nice. Nu blev allt lite annorlunda (aldrig ensam) men jag är sjukt nöjd med valet jag gjorde. En stor dos erfarenhet rikare (aaah) och en smula vilsen, men väl tillbaka på spåren är benen starkare (både bildligt och bokstavligt). Nu är jag alltså tillbaka i Sthlm. Eller alldeles snart mer korrekt… Till månadsskiftet.

Det intressanta kommer att bli att se vilka vänner som finns kvar. Eller ”kvar” rättare sagt. Distans är alltid knepigt för alla slags relationer. What you see is what you get får en ny innebörd. Folk har ju räknat mig ute så länge. Jag var ju ändå inte här. Syntes inte liksom. Han är borta. Vi saknar honom så mycket men vi går vidare. Några hälsade på, några inte. Vissa ringde och vissa liksom halkade bort med tiden. Kanske blir allt som förut. Men kanske blir jag en slags inverterad sommarkatt man gett upp. Och då kommer min initiala plan om ensamhet och förkovring att ske ändå. Fast i min egen hemstad.

Bless.

1.2

Jag älskar mitt nya jag.

Jag älskar min nya bromsteknik. Jag älskar att jag kan se och att jag kan portionera nu. Jag älskar att egots spets filats ner. Rundats av. Jag älskar mina tankar och att mina drömmar ersatts med hopp och visioner. Jag älskar att min dryghet och aggression bytts ut mot säkerhet och träffsäkerhet.

Och jag älskar att jag fortfarande är jag. Lite mer koncentrerad bara… För er som inte pallar kan vi alltid dryga ut med mer tid emellan. Det är inte kvantiteten som räknas.

/En helt ny karriär II

Spegel, spegel…

Två soldater var ute och gick i skogen efter ett slag. De hade klarat sig oskadda och strövade nu trötta mot närmaste stad.

Soldat 1: Vi borde tvätta ansiktet någonstans. Jag känner mig smutsig. Jag vill komma fram ren och fin.

Soldat 2: Nej varför då? Vi är ju rena. Jag känner mig hel och nöjd. Allt är bra.

Då de kom fram till en sjö böjde de sig ändå ner för att tvätta sig och insåg då, i spegelbilden, att de hade sett varandras ansikten och trott det motsatta om sig själva. Den rena soldaten hade reflekterat sig i sin väns smutsiga ansikte och vice versa.

Detta mina vänner, är något ni ska akta er för, då det även händer bildligt talat. Omge dig med rena ansikten, umgås med goda energier och glöm inte att smutsiga ansikten gärna vill vara med er och spegla sig i den godhet de slukar i brist på egna goda sidor. Annars kommer ni själva känna er smutsiga. Urlakade. Dåliga. Och snyltade på…

Titta i din egen spegel. Inte i andras ansikten. Du, just Du, kanske är ren fast du känner dig skitig och obekväm. Och Du där.., Du kanske går omkring och tror att du är ren men det är bara vad du vill tro.

Every look that you threw told me so

 

Ingen kan som Sinead kan.

Ingen är så vacker som Sinead är. Ingen ger som Sinead gör.