Francesco Vezzoli

– Vi lever i en tid då meddelandet om en händelse har blivit viktigare än själva händelsen. Folk kan vara kända för att vara kända. Det har skapats en virtuell mediahype utan verkligt innehåll.   – Francesco Vezzoli

Just nu visas en del av Vezzolis verk på Moderna i Stockholm och om man står kvar i den popkonstnärliga falangen kan man klappa händerna åt en hel vägg med vill-haaa-konst. Och det han själv analyserar behärskar han bra. Vezzoli har på ganska så kort tid blivit både erkänd och känd. Han pryder modemagasinomslag, sippar på drinkar med Caroline av Monaco och får kända skådisar att ställa upp gratis på sina artsy filmer. Och får säkert massa skit för det. Precis som Monsignor Dali fick en gång i tiden. Att sammanföra honom med Dali som Moderna har gjort känns helt naturligt och faktiskt kul. Det kitschiga röda rummet med filmer, anteckningar, skisser och olika samarbeten är en rolig och inspirerande utställning där folk äntligen skrattar utan att få stelblickar och där många går några extra varv runt.

Talang med gold digging attityd och celebritybegär har alltid lönat sig.

Madonna & Mae West

Ååh nej, snälla säg att det inte är sant

Det spelar liksom ingen roll hur sexig porrstjärna du än är. Sjunger du med i Britneys Gimme More är det ju kört. Här begår François Sagat ett lustmord på sig själv. Jag har sett honom göra eehhh…, det mesta, men det här var det mest magstarka. Blir lite stel och nervös. Som en moralens motsatta yanghalva.

Fast, ok, lite roligt är det. För att det är han och att det finns en chans till distans och humor.

Åh, du skötte ju dig så fint med Bernhard Willhelms kollektion. La poupée Sagat. Gimme more…

You die when you’re young

Barn (föräldrar) kan få mig att gråta. Hopp(löshet) kan få mig att gråta. Kärlek (ensamhet) får mig att gråta. Ensamhet (relationer) kan få mig att gråta.

Shoreline (Anna Ternheim/Broder Daniel) kan ibland få mig att gråta.

Ever since I was eight or nine
I’ve been standing on the shoreline
always waiting
for something lasting
Loose your hunger, you loose your way
Get confused and you fade away
Oh this town
kills you when you are young

I’m not the boy I used to be
This town has got the youth of me
All eyes turn hollow
from the work of sorrow

Standing on the paving
by the office building
They’ve got so much to do
never time for you
We are shadows
oh we’re shadows
shadows in the alley

You die when you’re young

Idol – på en arms avstånd

Vad är det med bögfavoriten Idol-Mattias och hans kortärmade/ärmlösa tröjor? Hans armar är ok, men ge mig en rast!

Vår alldeles egen Jesus, Idol-Christoffer eller Sockervaddet Idol-Amanda kommer att vinna. Alla andra är för töntiga. Go home.

Varför skriver jag om Idol? Ingen aning. Jo. Antagligen för att det är fredag och jag haft 4an som backdrop till min partypoopande nätokratkväll.

Teen angst

Jag skiter i vad jag trodde att jag ville tycka nu. Och jag skiter i vad ni tycker. Eller vad ni vill önska att ni bör tycka. Kents skiva är sjukt bra. Den är bra. Den är skitbra. Hur kan de göra en bra skiva igen? Hur kan jag tycka de är bra ännu en gång. Varenda fiber i min kropp var beredd på att hånfullt skratta ut ett nytt alster som ju borde vackla och vara trött. Men nä då. Lite electro, lite 80tal, lite Jocke Berg och massa sköna texter. Jag behöver inte mer. Ni vinner. Jag är inte den som är den. Är det bra så är det. Grattis! Tillbaka I Samtiden. Och tack…

Ni andra kan lyssna på Radioheads senaste (nedladdningsbara) skiva In Rainbows. Den är grymmare än dina tuffaste tankar biiitch!

Och har du tackat nej hela vägen hit så finns det en skiva kvar; PJ Harveys White Chalk. Magiskt. Som alltid.

Tecktonik ailleur

Jag vill ha Reebok Pumps! Jag vill dansa som S.M.D.B.! Jag vill att mina vänner heter Spoke och Jey-jey! Jag vill hänga på Metropolis. Jag vill vara som du!

Aah mon dieu, c’est trés sexy!

Tråkig

När jag var liten så hade den här videon en ganska så stor effekt på mig. Jag kan till och med våga påstå att den var lite ångestskapande. Jag tittade på den om och om igen med stora ledsna ögon. Och blev lika nedstämd varje gång. Så här skulle det aldrig skulle bli för mig. Jävla skit. Jävla trista fansliv. Och det blev det ju heller inte… Vilket betyder att jag är tråkig. Ja faktiskt. Jag är tråkig.

Pass this on

Jag hoppas, åh vad jag hoppas, att ni där ute förstår hur bra denna låt är. Och videon. Och Olof Dreijer.

I wasn’t really looking for some more than some
company on the dancefloor

Leila et al

Varför måste det vara så jävla trist i Sthlm? Förutom Jonas fabulösa Regnbågsrummet har det varit öken sen Balthazar lät oss leka på Deep. Och detta kära vänner var i början av nittiotalet. Kom igen nu. Lite mer sånt här och mycket mindre SkitStureplan och KvasiSöder. Puss.