Francis Kurkdjian svarar inte.
Fan.
Igår hittade jag Eau Noir i Stockholm. Den är idag en sällsynt och utdöende doft då den inte längre produceras enligt källor inom näsans värld. Så jag slog till med en 250 ml baddare till flaska. Med en baddare till prislapp. Utomlands finns den även i monsterstorleken 500 ml.
Den doftar som en trolsk skog. I något orientaliskt sagoland. Ceder och violer, lavender och anis, honung och läder, kaffe och vanilj. Grön men varm och mörk. Den är helt galen och fortfarande helt fantastisk. Och bonusen är att det är en landsman till mig som komponerat doften. Heja.
Kanske ska jag ringa den här rökige Francis Kurkdjian och bli hans lärling ett par år. Bara för att…
Tänk på att du kan aldrig vara ful om du luktar gott. Och du kan aldrig lukta gott om du luktar fel.
Jag vill ha Reebok Pumps! Jag vill dansa som S.M.D.B.! Jag vill att mina vänner heter Spoke och Jey-jey! Jag vill hänga på Metropolis. Jag vill vara som du!
Aah mon dieu, c’est trés sexy!
Häromdagen tog Karolina upp ett totalt odiskuterat ämne:”Hur kommer det sig att syntetmaterial endast funkar på kvinnor?”För så är det ju.
Om man nu bortser från några fatala modemissar på vissa (åtminståne könsrollsbestämda) män; jag tänker satängskjortor med motiv på thaibögar eller förvirrade polyesterbyxor med pressveck på discodrängar. Det finns inga inomhuskläder i syntet som funkar på en kille. Inget som är sexigt, snyggt eller ens halvläckert med dessa experimenttyger. Ingen stil som förespråkar män i rayon. Ingen musiksmak som påbjuder grabbar i gabardin.
Tjejer däremot kan ånga upp vilka galasalar som helst med nån vintage-Gucci-klänning i flamosäkert material.
Just nu vill jag komma på varför det är så? För i vanliga fall är ju de flesta nya uppfinningar dedikerade män och mäns förenklande av sina bekymmer. Kanske, kanske kan det ha att göra med ett ivrigare perspirerande hos oss. Eller så bygger all mode för män på militärt ursprung där syntet är förbehållet fallskärmar och vindskydd.