Drygaste svensk?

Bland arroganta skåningar

Snart har jag den skånska myllan under mina fötter. Mjau.

Eftersom jag ändå är van vid att folk ääälskar mig och har lätt för att charma främlingar finns det en akilleshäl just i Skåne som jag kom på nu när jag förbereder mig för att åka ner. Rubriken här ovan syftar givetvis inte till mina älskade vänner jag ska hälsa på. Eller min förra arbetsplats som var världens bästa med alla som jobbade där. Nej faktiskt ingen av de jag ska kramas med är arroganta. Däremot började jag och Malin och även Kärran hänga på en kaffebar i slutet av min Malmö-era. Åh vad detta ställe skulle bli mitt nya fik. Min nya Kaffebar, nu när Kaffebaren på Möllan bytt ägare och Kafferosteriet behövde en värdig konkurrent.

Detaljen som inte klickade på detta ställe var dels de som drev stället och dels klientelet de lockade till sig. Deras likar. Jag har endast 2,5 års erfarenhet av Skåningar, men under dessa år var de ständigt under lupp. Jag dömer Malmöiter till bröliga xenofober, Helsingborgare har ett övermod likt insomnade semesterorters hotelldirektörer och Lundabor, dessa Lundajävlabor, de har en galen inbyggd akademisk ”egoxklusiv” attityd. En attityd som bygger på en rotad rädsla för att vara utanför eller ”fel”. Tänk mobbade barn som kommer upp sig i vuxen ålder. Tänk varma leenden med kalla ögon. Hos dem råder ironin som om 90-talet fastnat i en djävulsloop vare sig det gäller kultur, politik eller känslor. Låt oss för säkerhets skull ironisera allt och skämta på vårt osäkra egovis. Nu är jag kanske orättvis och demoniserar och generaliserar. Men ärligt – jag är fortfarande chockad över hur självgott det var. Och hur utestängd, ovälkommen och felbedömd jag var. Jag och alla med mig. Vi. Jag har för många exempel att ta upp, men tro mig. De finns där och är bevittnade av fler.

Jag har glömt bort egentligen vad det var jag skulle prata om. Jo! Det som jag nu kom på är ju att det inte alls är Stockholmare som är arroganta och dryga. Nej, nej. Det är Skauningarrrrna kära vänner som är det. Andas på stockholmska och du ska dö din nollåtta!

Don’t cry for me Malmö

Men herregud, nu har jag packat i flera dagar och lägenheten ser fortfarande likadan ut. Ska det liksom inte synas att den töms? Ska det inte blir en rak fin hög med flyttlådor och sen tomt överallt annars? Borde inte lägenheten vara tömd och skinande städad vid det här laget?

Jag ska aldrig mer flytta. Det är fan inte värt mödan att flyttpacka och städa. Och nu har jag ätit en hel jävla Ben&Jerry i ren apatisk misärchock över tristessens triumf över sista kvällen i Malmö. Det regnar och jag vill tro att staden gråter för mig.

Fan jag måste kräkas*

Idag upptäckte jag Lenny Williams, en skön old school-soulsångare som nog gör sitt livs låt i ”Cause I love you”. Så jävla fin. Mina grannar kanske inte tycker den är lika fin längre. Nu ska jag röka en sista gång i mitt fönster för att riktigt bli ovän med min kropp.

Jag är inte full. Bara sjukt uttråkad och rastlös. Jag menar HUR MYCKET KAN MAN PACKA?! Vad fan har jag gjort här i 2 år? Shoppat? Tar man med sig hem nori-arken? Lämnar man hantlarna? Köper man en ny dörrmatta och lämnar den gamla? Hur packar man ner en stor rund taklampa i plast? Är det snålt att ta hem en vinflaska? Är min första freestyles affektionsvärde större än Feng Shuis vikt? Kommer Jif-flaskan läcka…? Ja ni förstår.

Plöstligt känns Leonard Cohen som det enda alternativet till min kvällspackning.

/So I chose freedom
Running around, trying everything new
But nothing impressed me at all
I never expected it to/

A friend in need is a friend indeed

Som ni alla vet så har ju jag levt i exil de två senaste åren. I Malmö. Sist jag bodde i Sthlm närmade jag mig en socialklaustrofobisk fas vilket resulterade i att romantisera allt som påbjöds längre bort. Gärna samma land, men någonstans där ingen visste ditt namn eller där man själv inte var någon. Ingen mer ”Skål!” (where everybody knows your name)… Så ville jag inte ha det längre. Åh vad jag skulle läsa böcker och vara ensam och liksom bara förkovra mig i mig själv. Sparka löv, tänka och sitta själv på kafeer med ett inre lugn. Hahaha… Ja, ok.

Hoppade på några tåg (läs: jag flög alltså) och hamnade i Skåne. Nice. Nu blev allt lite annorlunda (aldrig ensam) men jag är sjukt nöjd med valet jag gjorde. En stor dos erfarenhet rikare (aaah) och en smula vilsen, men väl tillbaka på spåren är benen starkare (både bildligt och bokstavligt). Nu är jag alltså tillbaka i Sthlm. Eller alldeles snart mer korrekt… Till månadsskiftet.

Det intressanta kommer att bli att se vilka vänner som finns kvar. Eller ”kvar” rättare sagt. Distans är alltid knepigt för alla slags relationer. What you see is what you get får en ny innebörd. Folk har ju räknat mig ute så länge. Jag var ju ändå inte här. Syntes inte liksom. Han är borta. Vi saknar honom så mycket men vi går vidare. Några hälsade på, några inte. Vissa ringde och vissa liksom halkade bort med tiden. Kanske blir allt som förut. Men kanske blir jag en slags inverterad sommarkatt man gett upp. Och då kommer min initiala plan om ensamhet och förkovring att ske ändå. Fast i min egen hemstad.

Bless.

Malmö

Gud vad jag hatar Malmö. Eller rättare sagt malmöiter. Japp. Så är det nu. Vad fan är det för fel på er jävla idioter. Ingenstans har jag mött ett sånt motstånd, en sådan konservativ syn, en ovilja att förstå och acceptera. Som Stockholmare möter jag varje dag människor i Malmö som i situationen försöker visa sig lite så där nonchigt inställda eller rentav fientliga. Men det enda som lyser klart och tydligt då är deras egen fasad man lätt ser igenom. Slappna av. Var stolt. Skit i mig eller Stockholm. Och för fan, visa lite allmänt hyfs.

Just nu är jag grymt trött på att försvara er och er jävla Perssonska inställning. Sen får man till och med höra ”…ja men Stockholmare är ju så dryga, det är mycket personligare här. I Malmö…”. Låt mig då bara få undra lite stilla. exakt vad är det som gör Malmö ”personligare”. PERSONLIGARE?! Ursäkta, jag förstår inte. Vad fan är det som är så jävla personligt med Malmö? Avsaknaden av trafikvett eller invandrarsegregeringen? Svåger- och bastupolitiken? Pösmunkeriet eller vad? Snälla berätta för mig vad som är så personligt med ett lokalt drag som stinker egoism och navelskåderi. Att något är i mindre skala gör det inte automatiskt till ett lugnare, skönare och personligare ställe. Tro mig.

Här är den generaliserade sanningen. Malmöiter är dryga. Stockholmare vänliga. Malmöiter är ointresserade av andra influenser medan stockholmare är nyfikna. Och detta mina vänner är sanningen. Den enda. Skit på er eller gå en charmkurs, det är överbevisat nu att det luktar komplex under en slags dummifierad filt som ligger över den här staden.

Och förresten. Glöm Luther och Jantelagen. Det är så 70-tal.

Hundvett

För ett tag sen cyklade jag på en cykelväg vid Folkets Park i Malmö. Mot mig kommer en tjej med sin polare, bägge barfota, och två hundar. Helt vanliga byrackor. Okopplade. Ja, att hon var barfota betydde ju givetvis att hon liksom också var en natur-människa. Med lite trasiga och smutsiga kläder. Toviga dreadlocks och säkert en sojajäst rabiatveganröv. Med all säkerhet hade ju de bara väntat på min kommentar som kom. Kommentaren som skulle bevisa för dem att vårt konsumtionssamhälle är sjukt och onaturligt och blablabla. För när dessa frisinnade hundar liksom sicksackspringandes och utan större hjärnverksamhet eller uppfostran (vaddå, livet och naturen, allt ska väl bara vara fritt och som man vill…) närmade sig mig så lackade jag ur och levererade ett ”Men koppla hunden.”. Då får jag det eminenta svaret framfräst av Fröken Misunderstood: ”Koppla din cykel!”

Äh, jag orkar egentligen inte kommentera detta egentligen, men vill bara säga att om man nu har så svårt att godta och följa regler som samhället satt upp och vill liksom traska omkring utan jobb och bara vara friiiii i en batiktröja så kanske man kan göra det i en skog. Utanför samhället. Där man inte blir störd och verkligen på djupet kan leva efter sina värderingar och sin ideologi. Varsågod! Ingen jävel har tvingat dig att bo kvar i en storstad.

Puss.