Jag kan inte riktigt få ro till att skriva här. ”Här” är hemma hos mina föräldrar. Hittills har följande hänt:
1) De (läs mina föräldrar) har tittat igenom 200 bilder från Sydafrika med berg och hav och djur och ganska så fantastiska… eeh, scenerier liksom.
De fällde en enda kommentar till mitt fina diaspel som var skräddarsytt med passande musik.
Förälder 1: ”Titta där är ju den där jobbiga växten vars blommor skräpar ner hela tiden, kommer du ihåg, vi hade en sån i Spanien.”
Förälder 2: ”Ja, fy och taggig var den.”
2) Mitt trådlösa headset är spårlöst försvunnet efter att min batteriladdare hittats i ett annat rum. Som ingen anser sig ha flyttat på. Den kostade 995 spänn.
3) När jag frågar varför de ännu inte utnyttjat min brorsas resecheck på 5 lakan de fick i julklapp för några år sedan svarar de:
”Men vad då, var skulle vi åka?!”
På det har jag ju givetvis några vanvettigt bra förslag. Då kommer nästa kommentar:
”Jag jobbar ju, kan inte resa”
När jag skrikit ut att MEN ALLAA JOBBAR; ALLAAAA! så tar diskussionen slut.
4) När min morsa igår svängt ihop ungefär 4-5 rätter och jag ätit som på en kulinarisk himmelsresa så börjar min farsa på en 6e. Ingen dög.
5) Varje gång jag ska gå ut tipsar de om bra kläder inför det kalla galenskapet jag ämnar utföra. Vantar har nämnts.
6) Det visade sig att det konstiga surrande ljudet som ibland lät som en hemsk elektrisk storm var elkabeln till denna dator. Elsladden hade ju inte riktigt passat adaptern, så då har den sonika SKURITS ner lite i kanterna och forcerats in med sina 2 tänder där det ska sitta 3. I skär skräck vittnade jag sen när min farsa så att säga ”lagade till” detta missöde live framför sin fågelholks-son.
Som ni förstår har jag flytt merparten av min vakna tid till andra lokaler långt långt bort. Det enda jag vill är ju att få känna mig lugn och så där sockersött mysigt hemma för att ladda batterierna som alla andra. Men nej då…
Och tro mig: Det ÄR INTE kul.
