Don’t cry for me Malmö

Men herregud, nu har jag packat i flera dagar och lägenheten ser fortfarande likadan ut. Ska det liksom inte synas att den töms? Ska det inte blir en rak fin hög med flyttlådor och sen tomt överallt annars? Borde inte lägenheten vara tömd och skinande städad vid det här laget?

Jag ska aldrig mer flytta. Det är fan inte värt mödan att flyttpacka och städa. Och nu har jag ätit en hel jävla Ben&Jerry i ren apatisk misärchock över tristessens triumf över sista kvällen i Malmö. Det regnar och jag vill tro att staden gråter för mig.

Fan jag måste kräkas*

Idag upptäckte jag Lenny Williams, en skön old school-soulsångare som nog gör sitt livs låt i ”Cause I love you”. Så jävla fin. Mina grannar kanske inte tycker den är lika fin längre. Nu ska jag röka en sista gång i mitt fönster för att riktigt bli ovän med min kropp.

Jag är inte full. Bara sjukt uttråkad och rastlös. Jag menar HUR MYCKET KAN MAN PACKA?! Vad fan har jag gjort här i 2 år? Shoppat? Tar man med sig hem nori-arken? Lämnar man hantlarna? Köper man en ny dörrmatta och lämnar den gamla? Hur packar man ner en stor rund taklampa i plast? Är det snålt att ta hem en vinflaska? Är min första freestyles affektionsvärde större än Feng Shuis vikt? Kommer Jif-flaskan läcka…? Ja ni förstår.

Plöstligt känns Leonard Cohen som det enda alternativet till min kvällspackning.

/So I chose freedom
Running around, trying everything new
But nothing impressed me at all
I never expected it to/