Don’t cry for me Malmö

Men herregud, nu har jag packat i flera dagar och lägenheten ser fortfarande likadan ut. Ska det liksom inte synas att den töms? Ska det inte blir en rak fin hög med flyttlådor och sen tomt överallt annars? Borde inte lägenheten vara tömd och skinande städad vid det här laget?

Jag ska aldrig mer flytta. Det är fan inte värt mödan att flyttpacka och städa. Och nu har jag ätit en hel jävla Ben&Jerry i ren apatisk misärchock över tristessens triumf över sista kvällen i Malmö. Det regnar och jag vill tro att staden gråter för mig.

Fan jag måste kräkas*

Idag upptäckte jag Lenny Williams, en skön old school-soulsångare som nog gör sitt livs låt i ”Cause I love you”. Så jävla fin. Mina grannar kanske inte tycker den är lika fin längre. Nu ska jag röka en sista gång i mitt fönster för att riktigt bli ovän med min kropp.

Jag är inte full. Bara sjukt uttråkad och rastlös. Jag menar HUR MYCKET KAN MAN PACKA?! Vad fan har jag gjort här i 2 år? Shoppat? Tar man med sig hem nori-arken? Lämnar man hantlarna? Köper man en ny dörrmatta och lämnar den gamla? Hur packar man ner en stor rund taklampa i plast? Är det snålt att ta hem en vinflaska? Är min första freestyles affektionsvärde större än Feng Shuis vikt? Kommer Jif-flaskan läcka…? Ja ni förstår.

Plöstligt känns Leonard Cohen som det enda alternativet till min kvällspackning.

/So I chose freedom
Running around, trying everything new
But nothing impressed me at all
I never expected it to/

You die when you’re young

Barn (föräldrar) kan få mig att gråta. Hopp(löshet) kan få mig att gråta. Kärlek (ensamhet) får mig att gråta. Ensamhet (relationer) kan få mig att gråta.

Shoreline (Anna Ternheim/Broder Daniel) kan ibland få mig att gråta.

Ever since I was eight or nine
I’ve been standing on the shoreline
always waiting
for something lasting
Loose your hunger, you loose your way
Get confused and you fade away
Oh this town
kills you when you are young

I’m not the boy I used to be
This town has got the youth of me
All eyes turn hollow
from the work of sorrow

Standing on the paving
by the office building
They’ve got so much to do
never time for you
We are shadows
oh we’re shadows
shadows in the alley

You die when you’re young

Bloggäst #1

”Att titta på tv ihop i telefon är kärlek.”

Mamma, pappa, barn

Mamma: – Din bror var i Malmö igår och ringde dig, varför sågs ni inte? Varför ringde du aldrig tillbaka?

Jag: – Men… alltså.., för att jag hade annat att göra. Om han haft någon slags ärlig plan på att ses, kunde han ju ringt någon dag i förväg. Åtminstone. Eller hur?

Mamma: – Men han är ju din bror. Din lillebror!

Jag: – Va?!

Pappa: – Du är den äldre, du är hans storebror och har ett större ansvar. Du bör ta hand om honom och höra av dig till han oftare.

Jag: – Ansvar? Vad pratar du om?! Han är ju TRETTIO (28 då) år!

Pappa: – Det spelar ingen roll, du är äldre och ska ringa och har ansvaret.

Jag: – Men DU är äldre än mig och har aldrig ringt mig någonsin!

Pappa: – Men jag är din far! (=det åligger alltså mig att ringa gång på gång).

Jag: -*?!*

Mamma: – *mutter*

Pappa: -*fnys*

Detta exempel vill jag att ni tar del av för att det ganska tydligt visar en totalt idiotsäker, vattentät och anrik gammal uppfostran som används i Mellanöstern. Det går aldrig att komma undan, för antingen är man äldst, eller så är man yngst eller så är man för evigt barnet. Kom inte här och kom. Så här är det bara.
Det spelar ingen roll vilken taktik eller argumentationsteknik du tar dig till, för de sedan länge beprövade svaren kommer alltid lika chockartat och giljotinerar minsta försök till rationella (bort)förklaringar. Och det finns svar på allt! Och ifall resonemangen tar slut, finns triumfkortet/försvaret ”…men jag är din far/mor!” (läs: end of discussion – bara lyd blodets lagar).

Veckans mysterier

#1. Varför flyger inte insekter ut ur lägenheten fastän man hjälper dem genom att ha fönstret vidöppet i rummet de flugit in i? De envisas med att cirkulera under taklampan (släckt) eller förvirrat krypa upp och ner i nåt hörn. Hallå? Känner ni inte den friska vinden nån meter ifrån er? Ser ni inte ljuset i tunneln? Ok, ni har ingen hjärna men hur har ni överlevt alla dessa år? Är det svårt att känna av naturen eller vill ni helt enkelt inte ut?

#2. Varför marknadsförs mascara med lösögonfransar? Är det ens lagligt?

#3. Varför låtsas Kylie vara påtänd i sin video (2 hearts)? Eller är hennes finmotorik dysfunktionell nu?

He came riding fast like a Phoenix out of fire flames

 

 

Magin försvinner med verkligheten.

Idol – på en arms avstånd

Vad är det med bögfavoriten Idol-Mattias och hans kortärmade/ärmlösa tröjor? Hans armar är ok, men ge mig en rast!

Vår alldeles egen Jesus, Idol-Christoffer eller Sockervaddet Idol-Amanda kommer att vinna. Alla andra är för töntiga. Go home.

Varför skriver jag om Idol? Ingen aning. Jo. Antagligen för att det är fredag och jag haft 4an som backdrop till min partypoopande nätokratkväll.

Spegel, spegel… II

Om du inte kan stå för dina åsikter utan ändrar dem med jämna mellanrum (för att passa in en aktuell livssituation) så måste jag tyvärr meddela att nästa gång du berättar något så kanske jag är mindre engagerad. Och lyssnar lite lättare på det du har att säga.

Visst är det fantastiskt att utvecklas och ändra sig. Kanske hitta nya vägar. Men om det aldrig finns något beständigt och om även grundläggande inställningar är skakiga.., lösa, evigt föränderliga.., så nä! Jag är ledsen. Om dina värderingar likt konfetti i vinden hamnar slumpmässigt i en allt vidare trädgård så har vi ett problem. Det du säger idag kan alltså om ett par dagar, veckor eller år inte betyda ett dyft.

Om du endast reflekterar tillbaka det du tror andra vill höra/se för att tillhöra en efterlängtad gemenskap så kan jag lova att ensamheten lurar runt nästa hörn. Karen Blixen sa att ”stil har den som är trogen sina ideal.” Och att stå fast vid en ideologi är så mycket sexigare än att treva i mörkret efter en som kanske passar här just nu men slängs bort till nästa a la mode. Låt mig se dig. Låt oss veta vem du är, vad du vill och var du ska. Då kan vi gå djupare, tro och förstå.

Behaga mig inte. Jag vill inte se mig själv eller någon annan i dig. Jag vill se dig.

Teen angst

Jag skiter i vad jag trodde att jag ville tycka nu. Och jag skiter i vad ni tycker. Eller vad ni vill önska att ni bör tycka. Kents skiva är sjukt bra. Den är bra. Den är skitbra. Hur kan de göra en bra skiva igen? Hur kan jag tycka de är bra ännu en gång. Varenda fiber i min kropp var beredd på att hånfullt skratta ut ett nytt alster som ju borde vackla och vara trött. Men nä då. Lite electro, lite 80tal, lite Jocke Berg och massa sköna texter. Jag behöver inte mer. Ni vinner. Jag är inte den som är den. Är det bra så är det. Grattis! Tillbaka I Samtiden. Och tack…

Ni andra kan lyssna på Radioheads senaste (nedladdningsbara) skiva In Rainbows. Den är grymmare än dina tuffaste tankar biiitch!

Och har du tackat nej hela vägen hit så finns det en skiva kvar; PJ Harveys White Chalk. Magiskt. Som alltid.

I love you

Jag har just sett Tova Magnusson-Norling på 8ans expressprogram Studio Virtanen och fan vad jag älskar henne. Nåja, det var inte det jag skulle prata om. Men hon är grym och får mig att sakna Sveriges genom tiderna bästa program Knesset, där Tova satt i panelen sista säsongen. Fan det var nåt med henne som en Tomathora också, hahaha, bara namnet..!

Det jag vill dela med mig ikväll är en fantastisk sak min kära, kära, kära, vackre vän sa till mig i helgen. Han sa att ”visst orkar jag, men jag vill inte orka längre”. Vi hade just pratat om att ständigt vara den som bär fanan. Den som tar upp saker, lappar ihop, ringer, fixar, vill, orkar, pratar och kämpar, lagar lite till och andas ut i skräck för att det bara ska vara en tillfälligt god relation igen. Nu räcker det. Jag kan, men jag vill inte liksom. Aaah… Bless me. Mercy you.

/En helt ny kariiär III