Drygaste svensk?

Francis Kurkdjian

Francis Kurkdjian svarar inte.

Fan.

Bland arroganta skåningar

Snart har jag den skånska myllan under mina fötter. Mjau.

Eftersom jag ändå är van vid att folk älskar mig och har lätt för att charma främlingar finns det en akilleshäl just i Skåne som jag kom på nu när jag förbereder mig för att åka ner. Rubriken här ovan syftar givetvis inte till mina älskade vänner jag ska hälsa på. Eller min förra arbetsplats som var värlends bästa med alla som jobbade där. Nej faktiskt ingen av de jag ska kramas med är arroganta. Däremot började jag och Malin och även Kärlekskärran hänga på en kaffebar i slutet av min Malmö-era. Åh vad detta ställe skulle bli mitt nya fik. Min nya Kaffebar, nu när Kaffebaren på Möllan bytt ägare och Kafferosteriet behövde en värdig konkurrent.

Detaljen som inte klickade på detta ställe var dels de som drev stället och dels klientelet de lockade till sig. Deras likar. Jag har endast drygt två års erfarenhet av Skåningar, men under dessa två år var de ständigt under lupp. Jag dömer Malmöiter till bröliga xenofober, Helsingborgare har ett övermod likt gamla insomnade semesterorters hotelldirektörer och Lundabor, dessa Lundajävlabor, de har en galen inbyggd akademisk “egoxklusiv” attityd som bygger på en rotad rädsla för att vara utanför eller “fel”. Tänk mobbade barn som kommer upp sig i vuxen ålder. Tänk varma leenden med kalla ögon. Hos dem råder ironin som om 90-talet fastnat i en djävulsloop vare sig det gäller mode, politik eller känslor. Låt oss för säkerhets skull ironisera allt och skämta på vårt osäkra egovis. Puh. Jag blir trött (alternativt full av skratt) bara jag tänker på det. Nu är jag kanske orättvis och demoniserar ett helt folkslag, javisst är de ett eget folkslag, på grund av ett café. Hahaha… Men ärligt, jag är fortfarande chockad över hur självgott det var. Och hur sjukt utstängd, ovälkommen och felbedömd jag var. Jag och alla med mig. Jag har för många exempel att ta upp men tro mig. De finns där och är bevittnade av fler än jag. Herregud.

Jag har glömt bort egentligen vad det var jag skulle prata om. Jo! Det som jag nu kom på är ju att det inte alls är Stockholmare som är arroganta och dryga. Nej, nej. Det är Skåningarrrrna kära vänner som är det. Andas på stockholmska och du dör! Så denna gång när jag återvänder för en smekhelg så är jag lika exklusiv och exklunderande (when in Rome) och umgås med mina egna kärleksskåningar. Det vill säga de jag hinner träffa en helg. Med undantag för en liten kafferast på omnämnda ställe. Japp! Dit ska vi och vara snobbiga, dryga och riktigt Stockholmska! Mwahaha…

Sushi Samba

Har det gått för långt när en helt vanlig lunch ser ut så här?

Har det gått för långt när en helt vanlig lunch kostar 100 kronor?

Har det gått för långt när man inte vill äta det sockerstinna riset i sushin och därför väljer sashimi?

Har det gått för långt när man knappt vet vad som är skillnad på mat och dekoration?

Christian Diors Eau Noire

Igår hittade jag Eau Noir i Stockholm. Den är idag en sällsynt och utdöende doft då den inte längre produceras enligt källor inom näsans värld. Så jag slog till med en 250 ml baddare till flaska. Med en baddare till prislapp. Utomlands finns den även i monsterstorleken 500 ml.

Den doftar som en trolsk skog. I något orientaliskt sagoland. Ceder och violer, lavender och anis, honung och läder, kaffe och vanilj. Grön men varm och mörk. Den är helt galen och fortfarande helt fantastisk. Och bonusen är att det är en landsman till mig som komponerat doften. Heja.

Kanske ska jag ringa den här rökige Francis Kurkdjian och bli hans lärling ett par år. Bara för att…

Tänk på att du kan aldrig vara ful om du luktar gott. Och du kan aldrig lukta gott om du luktar fel.

Götgatan

Kära vänner!

Här är jag. Några månader och år senare, och på en annan gata med några utflykter till andra administratörer och plattformar emellan. Ibland kanske det var bättre förr. Jag vet inte. Men WordPress är i alla fall bättre än Blogspot så jag fortsätter här. I stället för att börja om. Igen. Jag är en mästare på det annars, och sen sist vi sågs här har jag börjat om igen. Börjat bo i Sthlm igen. Börjat på nytt jobb. Igen. Nytt gym. Ny kille. Jag tror dock inte att jag är så ny. Mer bedagad.

Det sista jag berättade om var Nybrogatans mysterier. Jag har knappt satt min fot på den gatan sen min sista dag på jobbet där. Behövde neutralisera området lite innan. Jag var en sväng förbi Hallen för en vecka sen och det gick bra, så kanske – kanske – kan jag en dag vandra upp för Nybrogatan utan att få kraftiga svängningar i mitt humör. Jag har dock en ny kär gata under och framför mina fötter. Allas vår Götgatan. Närmare bestämt Götgatspuckeln. Denna lilla, korta men ack så trendigt avantgardistiske blindtarm till fixstjärna på Stockholms gathimmel. Konformismens högborg även. Nybrogatan är i alla fall smått excentrisk och galen medan denna stump är full av osäkra blickar och bakfulla tankar. Jag vet inte vad jag egentligen behöver säga när American Apparel, Press Stop, Whyred, Fotoagenturer och diverse könlösa Graphickk Dizajnersch ska samsas här. Det blir som det blir. Jag försöker med skygglappar [läs; oversize luva] bara se “Hälsokostbutiken”, “Bokaffären” och “Lampaffären” (ja ni ser redan här i saknaden av namn hur det förhåller sig med de olika koncepten).

Och på tal om Söder så har jag nu, 2009, upptäckt Thåström. Åh!

Och på tal om Söder så äger jag nu en Pippi-tröja.

Och på tal om Söder så älskar jag dig fortfarande Söder.

Nybrogatans mysterier

Jag har hamnat på ett jobb som åter sugit in mig till Stureplans värld. Än mer hardcore faktiskt då det är gränslandet till Östermalm. Ta-dah… – Nybrogatan! Denna gata har under lång tid varit en hemmagata för mig. Min skola låg här och Frippes som jag hängde på, och så en av de första Sushibarerna plus några jobb och även stans bästa McDonalds. Etc, etc…

Nu när jag har varit i exil en tid och liksom boomerangats tillbaka av reklamvärldens gravitationskraft ser jag en ny Nybrogata. Som är väldigt märklig och utan några som helst broar. Väldigt isolerad. Inte ett dugg “ny”, utan mycket mycket trött. Som en skolpjäs av nya Östermalm är den. Varje dag när jag går från jobbet till gymmet och vice versa någon timme senare ställer jag mig samma frågor.

1. Varför har alla tjejer/kvinnor barnvagn och shoppingkassar som accessoarer? Alla.

2. Varför ser alla tjejer ut att vara mellan 21-45? Jag kan inte längre avgöra åldern.

3. Förutom silvertanterna i klockade rävpälsar och stelnade leenden. De är mer nära 45 och döden. Men det spannet är också generöst.

4. Varför är alla killar medelhavsiga? Var kommer de ifrån? Det är som en slags mash-up mellan Libanon och Italien. Och VILKA är de liksom? Var bor de? Vad gör de? Vad vill de? Härstammar alla från Ingrosso-familjen eller kan det även vara min lokala pizzabagare som kommit upp sig? Eller är det samma sak?

5. Varför är Östermalmsungarna förvillande lika förortsungarna från Västerort?

6. Varför kostar en lunch 80 kr?

7. Gud jag måste kräkas.

8. Seriöst. jag måste nog det.

9. Varför röker män under 40 pipa? På gatan. På allvar.

10. Varför känns det så sorgligt här plötsligt?

11. Varför går folk omkring i Saluhallen som det vore ett museum?

12. Är detta globalisering?

Ååh nej, snälla säg att det inte är sant

Det spelar liksom ingen roll hur sexig porrstjärna du än är. Sjunger du med i Britneys Gimme More är det ju kört. Här begår François Sagat ett lustmord på sig själv. Jag har sett honom göra eehhh…, det mesta, men det här var det mest magstarka. Blir lite stel och nervös. Som en moralens motsatta yanghalva.

Fast, ok, lite roligt är det. För att det är han och att det finns en chans till distans och humor.

Åh, du skötte ju dig så fint med Bernhard Willhelms kollektion. La poupée Sagat. Gimme more…

Sean Banan

Den här sköna killen var med i treans Floorfiller en gång i tiden. Jag har ingen aning om vad han gör nu men han är ju skön… och påminner mig om mina gamla polare.

And he can dance.

I’ve heard that you’ll try anything twice

There’s a place in the sun
For anyone who has the will to chase one… AND I
I think I’ve found mine
Yes, I do believe I have found mine